Limbo (2018)

Solo Exhibition at Galleri Cora Hillebrand, Gothenburg, Sweden
2018.08.03–2018.08.26

 

Fredrik Åkum - Exhibition

Installation view of solo exhibition “Limbo”, 2018 at Galleri Cora Hillebrand, Gothenburg, Sweden.

 

Exhibition Text
Text: Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Det är någonting humoristiskt resignerat med titeln, Untitled (Limbo). Det är inte den traditionella finurligheten med en titel som förnekar att den är en, som roade mig, utan även att den specificeras med ett inom parentes satt namn som benämner ett ingenmansland, ett dödläge. Eftersom det dessutom upprepas med varje målning kan den heller inte inför någon skillnad mellan de obetitlade verken. De delar anonymitet i en gemensam situation. De verkar vara utan titel just för att det i dem snarare handlar om en upplösningen av identitet än om något som måste få ett eget namn, för ordet  limbo betecknar en process som har gått i stå eller som inte kommer igång, ett objektivt hinder för att sätta igång – omöjligheten av att göra något som betyder någonting. (Det låter som vår värld av bullshit jobs och meningslösa procedurer som bara måste göras.) Med parentesen förläggs denna process till till den plats som kristen teologi har skapat för det som inte passar in i den rådande ordningen: odöpta barn och människor födda före Jesus, vilka ju inte rättvist som vi andra kan skickas till himmelriket eller helvetet. I Limbo finns nu också namnlösa målningar. Och det måste då vara där som även betraktaren befinner sig, utanför Räddarens omkrets, bortom Domarens jurisdiktion.

Om vi tar limbotanken på allvar verkar konsten bli det som möjligtvis kan rädda oss sekulära limboiter. Jag tror att konst, verk för verk, alltid handlar om att upprätta en mikrooffentlighet. Verket är något nytt och okänt som man bara kan tala om genom att pröva sig fram i förhållande till det, inte genom att tillämpa en diskurs som kommer utifrån. Upprepa det i språk, vars regler kommer ur verket. Det är som att stå inför en bebis, en unik varelse som man vill förstå och förmedla sig med men utan att på minsta vis tvinga barnet att anpassa sig till vad man uppfattar som barn i allmänhet. Här och nu finns bara barnet och jag, och ett tredje: det att vara tillsammans, det att upprätta en liten offentlighet som vi tillsammans kan verka i. Exakt så fungerar verk: de ger upphov till en mikrooffentlighet som bara finns i relation till verket och som gör att vi kan tänka kring det på ett även för andra i princip meningsfullt sätt. Jag undrar om det inte är därför som Åkum intresserar sig för fanzin. Ett fanzin är ju själva materialiseringen av denna vilja till en mikrooffentlighet, en subkultur eller ganska liten gemenskap. Det är i den lilla offentliga sfären som ett verk på allvar kan upprepas i ett medium utanför sitt eget. Energin och tankarna kan ledas vidare och uppstå på nya sätt (påminner fälten i de här målningarna inte om uppslagna sidor från trycksaker? Finns inte vecket från pappret där?)  Där bryts limbo, där påbörjas en process.

Upprepningens problem är centralt för Fredrik Åkums konst. Men kanske hanterar han det på ett nästan omvänt sätt mot standarden. Vanligtvis har konstnärer tänkt att det är genom att minimera skillnaden mellan original och kopia som man kommer åt kreativiteten som gör något nytt av en upprepning. Borges berättelse om Pierre Menards exakta avskrift av Cervantes Don Quijote, men ändå är ”oändligt mycket rikare”. Det maskinella har under hela 1900-talet symboliserat den rena upprepningen, den absoluta reproduktionen – trots att det i upprepningsfilosofin är kreativiteten som, i skarp konflikt med den religiösa dogmen att skapandet sker ur Intet och att Gud är den ende som kan göra det, ska fångas så att ”upprepningen själv blir det nya”, som Deleuze skrev. Åkum går åt andra hållet och tycks vilja maximera skillnaden, hamna så långt bort från originalet som möjligt, men ändå upprepa och överträffa det. Han utgår ofta från ett färdigt verk – dvs ett verk som man inte kan göra något meningsfullt med längre, ett verk i limbo -, men inte för att göra det perfekt, utan för att upprepa det, upprepa det som finns där men inte riktigt kommer fram. Man skulle kunna tänka på det som abstraktion, men jag undrar om inte andra processer är inblandade. I abstraktion tar man i princip bort det överflödiga, men i hans målningar tycks det snarare handla om lyfta fram och förstärka det som är där, vecka bilden så att sakers relationer förändras. Mer som en karikatyr än som en abstraktion, något som får andra att se det som man funnit slående. Han vill upprepa i samma medium, måleri i måleri. Kan även en sådan upprepning införa en offentlighet direkt i målningen, tycks hans fråga vara, precis som ett fanzin kan ge musik offentlighet genom upprepning?  Mitt första intryck av de här målningarna kom när jag såg sex av dem på samma bild, i två rader om tre: den absolut märkliga känslan av offentlig konst, något jag aldrig hade stött på. Offentligheten som en inneboende kvalitet, inte som ett stildrag. Det är förunderligt att det funkar. Måleri som offentliggörande av det unika i en tidigare målning. Limbo upprepad som allmän plats.

 

Fredrik Åkum - Exhibition

Installation view of solo exhibition “Limbo”, 2018 at Galleri Cora Hillebrand, Gothenburg, Sweden.

 

Fredrik Åkum - Exhibition

Installation view of solo exhibition “Limbo”, 2018 at Galleri Cora Hillebrand, Gothenburg, Sweden.

 

Fredrik Åkum - Exhibition

Installation view of solo exhibition “Limbo”, 2018 at Galleri Cora Hillebrand, Gothenburg, Sweden.